Örjan Hedman bloggar för Lövstigen

Örjan Hedman
Förutom VD för Lövstigen är jag psykolog och utbildare med 15 års erfarenhet av arbetspsykologi. Jag brinner framför allt för frågor som rör motivation, organisation och ledarskap. Ett av mina mest stimulerande uppdrag just nu är som chefsutvecklare inom Arbetsförmedlingen.

Värdet av värderingar

Line graph 2

För ett par veckor sedan hittade jag den här artikeln om effekterna av Panamaskandalen hos Nordea. Föga förvånande ser det ut som att andra banker har åtnjutit ett ökat inflöde av tidigare Nordeakunder efter att det uppmärksammats vilka tjänster Nordea egentligen erbjudit sina kunder.

På vilket sätt kunde då Nordea ha undgått den här etiska fällan?

En stark värdegrund hade kunnat vara ett skydd mot den här typen av skamlöst beteende om man istället för de vanliga, tre prestationsorienterade begreppen hade valt andra typer av värden. Vad sägs om den ansvarstagande banken? Eller banken som väljer det långsiktigt hållbara? Eller kanske banken som sätter människor före pengar?

Jag är ju fullt medveten om att det i en modern bankkultur aldrig skulle gå att sälja in sådana värdeuttryck, inte för att de inte skulle kunna vara affärsmässigt försvarbara, utan för att dessa begrepp är så fullständigt främmande för banker som Nordea att de för alla i företaget skulle kännas totalt malplacerade.

I en värld där man förlitar sig på sina kunders dåliga minne och räknar med att man återfår förlorade kunder när konkurrenterna gör bort sig hellre än att utveckla en egen moralisk karaktär för att förebygga framtida snedsteg finns det inte mycket plats för varken etik eller ryggrad.

Som tur är finns det andra företag som resonerar annorlunda, exempelvis amerikanska klädföretaget Patagonia. I en undersökning av tillväxt i 300 företag, vars syfte inte i första hand var vinstmaximering, fann forskarna en ökning av försäljningen med 55 procent. Motsvarande försäljningsökning för bolagen på S&P 500 var 6 procent.

Enbart den här annonsen ökade Patagonias försäljning av jackor med 30 procent.

Patagonia ad

Tydligen så går det att göra bra affärer även när vinstintresset inte kommer i första rummet. Det kanske till och med går bättre?

Högre värden

Värden

I floran av värdeord som svenska företag och myndigheter svänger sig med hittar vi värden av nästan alla slag, men några är mer vanliga än andra. Ord som anpassning, ansvar, värdeskapande, kostnadsmedvetenhet och professionalism är tydligt riktade från arbetsgivaren till organisationens personal som ett slags uppmaning att uppvisa en serie önskade beteenden.

Inte nog med att detta sätt att använda värderingar sannolikt inte har någon effekt annat än att väcka motstånd, ilska och på sikt uppgivenhet, så är det också värden som inte berör oss. De kommunicerar ett behov av att maximera firmans vinst eller att skala bort alla delar av dig som liknar en människa för att kunna utföra ett så korrekt och opersonligt jobb som bara är möjligt. De kommunicerar att du måste anpassa sig till organisationens behov. Men de talar inte om varför. Och i många fall finns det skäl för det. Det finns nämligen inget svar på den frågan, annat än att aktieägarna förväntar sig det. Annat än att oförmåga att leva upp till värdena kan leda till att ni alla måste söka nya jobb. Tyvärr fungerar inte detta som motivation för någon av oss.

Det finns ett skäl till att Sinatra inte sjöng om personlig hygien och det är inte för att hygienfrågor inte är viktiga. Det finns vårdavdelningar över hela landet där god hygien är bland det viktigaste i hela verksamheten på samma sätt som kostnadsmedvetenhet kan vara en oerhört viktig faktor på många arbetsplatser. Men – sett ur motivationssynpunkt – så spelar det ingen roll hur viktigt det är för din verksamhet.

Ord som dessa saknar förmåga att motivera oss för att de inte uttrycker något högre värde.

Vad är då högre värden?

Det är värden som är större än oss själva. Värden som överlever oss. Värden som vi gärna offrar vår tid, vår energi och våra resurser för. Sådant vi vill stå upp för.

Frihet, sanning, rättvisa, skönhet, kärlek och jämlikhet är goda exempel på högre värden. Detta är ord som får oss att känna något – och där det finns känsla finns också potential för handling.

En organisation som Amnesty International har medlemmar som kan tillbringa långa kvällar med ideellt arbete för ett värde som just frihet. Vilket företag där värdeskapande är ett styrande värdeord skulle få se sina medarbetare jobba kvällstid utan övertidsersättning eller svävande löften om framtida karriärer?

Jag har vid några tillfällen lockat fram skeptiska leenden och kritiska kommentarer när jag i föreläsningssammanhang har talat om skönhet som en motiverande värdering. Höll Steve Jobs någon gång en presentation utan att framhäva känslan och utseendet hos Apples produkter? Tror du att det var en slump? Har detta varit en fånig och ineffektiv strategi eller har den bidragit till att göra Apple till världens för närvarande mest framgångsrika teknikföretag?

Högre värden motiverar oss till prestationer som vi annars aldrig skulle drömma om. De får våra hjärnor att fungera bättre och förbättrar vår uthållighet. De får oss att tackla utmaningar som vi annars aldrig skulle ha funderat över. Kort sagt, de gör superhjältar av medarbetare.

Din organisation kanske inte sysslar med att rädda delfiner eller bota spädbarn från otäcka sjukdomar, men jag vågar lova att chanserna är goda att något i det ni gör är viktigt för någon annan. Någonstans i er verksamhet finns det högre värden. Och gör det inte det föreslår jag att ni inför ett.

Ingen vill vara värdelös.

Att missförstå värderingar

Värderingar

Det tycks alltmer vanligt att organisationer till sin målbild fogar ett antal värderingar – nästan alltid tre stycken – för att tydliggöra vad man står för och i syfte att styra verksamheten i rätt riktning.

Eftersom jag är positiv till att låta uttalade värderingar vägleda organisationer borde förstås det här vara goda nyheter för mig. Tyvärr tycks det dessvärre som de flesta organisationer har missuppfattat den viktigaste poängen med värderingar. Istället för att använda värderingar som en källa till inre motivation och för att skapa engagemang och uppslutning kring affärsidén eller uppdraget, så betraktar man värderingar som vilket styrmedel som helst. Något som beslutas i toppen av den organisatoriska hierarkin och som sedan ska tryckas nedåt med nödvändig kraft.

Värderingar som används på det här sättet är till lika stor nytta som snöskor i Skåne. Och om vi funderar ett slag på det så blir det ganska uppenbart. Värderingar är sådant som vi tycker är viktigt i livet. Kommer jag att tycka att något är mer viktigt för mig bara för att min arbetsgivare tycker det? Blir ”effektivitet” och ”lojalitet” viktiga värden för mig bara för att jag har läst dem i ett internt PM eller på firmans intranät? Kommer jag att uppleva att det är viktigt att vara ”värdeskapande” eller ”entusiastisk” för att jag har fått dem upplästa för mig eller kanske haft förmånen att få delta i en gruppdiskussion om vad detta värde betyder på just min arbetsplats?

Låt mig vara tydlig med att det inte är så. Som alla top-down-processer har de autonomihämmande effekter som snarast skapar upplevelsen hos medarbetarna av att vara manipulerad av arbetsgivaren.

Att dessutom, som vissa organisationer gör, kommunicera värderingar som har sin tillhörighet i olika värdekluster (se Schwartz karta över universella värden) skapar snarare motstånd än acceptans.

Hur borde vi då använda värderingar?

Istället för att se värderingar som något som ska hamras in medarbetarna för att resultera i önskvärda beteenden måste vi se dem som ett tillfälle att bjuda in medarbetarna till något som är meningsfullt för dem. När vi hittar en värdering hos vår arbetsgivare som ger en genklang hos oss själva har vi plötsligt en anledning att bry oss om arbetet igen. En anledning att engagera oss och ta nya initiativ.

Värderingen blir något som motiverar oss.

Men nyckelorden här är ”bjuda in”. Inte meddela eller beordra.

För att parafrasera professor Gary Hamel – initiativ, kreativitet och passion är gåvor från medarbetaren till sin organisation.

De kan inte tvingas fram. Inte kontrolleras fram. Men de kan lockas fram.

Jakten på en bättre arbetsmiljö

Stress 1

Den 31 mars träder Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö i kraft. I dessa föreskrifter ges arbetsgivare ett tydligt uttalat ansvar för att medarbetare inte utsätts för exempelvis ohälsosam arbetsbelastning och kränkande särbehandling.

Jag kan inte annat än att applådera regeringen och Arbetsmiljöverket för att de äntligen tar ett initiativ på det här området. Under flera år har psykisk ohälsa varit den enskilt största orsaken till de snabbt ökande arbetsrelaterade sjukskrivningarna. Och för att förtydliga: det är sjukdomstillstånd förorsakade av stress som driver denna ökning.

Sanningen är att sjukdomstillstånd förorsakade av stress är ytterst obehagliga saker – och ibland livshotande. När HPA-axeln, som fungerar som hjärnans stressbroms, slitits ned tillräckligt mycket så tappar hjärnan förmågan att gå ned i varv. En konstant stressad hjärna förlorar förmågan att planera, initiera, lösa problem och att tänka på något annat än det som befinner sig i blickfånget för tillfället. Vad värre är, långvarig stress förorsakar hjärnskador som ofta yttrar sig som allvarliga koncentrations- och minnesproblem tillsammans med trötthet och ett generellt dåligt psykiskt mående med undvikande av många miljöer och aktiviteter. Vissa patienter återfår aldrig sin fulla funktionsförmåga, trots många år av rehabilitering.

Att förlägga orsakerna till att människor blir sjuka av sina jobb till de enskilda medarbetarna är ett bra sätt att undvika ansvar och slippa åtgärda grundproblemet. Det enda långsiktigt hållbara perspektivet på arbetsrelaterad stress är att den i huvudsak är ett systemfel som sitter i hur vi har konstruerat våra arbetsplatser.

Tyvärr delar jag inte regeringens optimism i frågan om vad dessa nya föreskrifter kommer att resultera i. Arbetsmiljöverket arbetar utifrån premissen att den psykiska ohälsan som våra arbetsplatser genererar kan minskas med icke-systemförändrande åtgärder.

Jag håller inte med om det.

Arbetsmiljöverket tror uppenbarligen att det räcker med att tydligt peka ut ansvarsförhållanden, kräva skriftliga arbetsmiljömål och att informera och utbilda chefer och medarbetare.

Jag tror inte det.

Istället vill jag sticka ut hakan och göra en förutsägelse: de nya föreskrifterna kommer inte att bromsa de skenande sjuktalen – de kommer att förvärra dem.

De verktyg som de flesta svenska arbetsgivare idag använder för att leva upp till den här typen av myndighetskrav resulterar oftast i en ökad grad av kontroll och uppföljning av medarbetarna. Påtvingat extraarbete med arbetsmiljömål, mätningar, uppföljningar och övriga insatser inom ramen för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Och detta tillsammans med den outtalade attityden att nu är det verkligen förbjudet att bli sjuk, för då saboterar du ju firmans försök att nå sina arbetsmiljömål.

Vem ska avlasta de högstressade kollegorna? Andra lika högstressade kollegor? Jag undrar vilka organisationer Arbetsmiljöverket upptäckt som har sådana överskottsresurser idag? I verkligheten finns det få sådana hållbara lösningar, där extraresurser kan tilldelas eller arbetsuppgifter bara kan släppas för att belastningen råkar vara obekvämt hög.

Att arbeta med dessa verktyg resulterar, bland medarbetarna, snarare i en upplevelse av att vara än mer begränsad och kontrollerad. Med begränsad medarbetarautonomi följer också minskad inre motivation, mindre av positiva känslor och en ökad känslighet för stress. Precis motsatsen till vad vi är ute efter.

Vad är då lösningen till problemet med jobbstress?

Det stavas: ökad inre motivation. Och för att nå dit krävs mer än några paragrafer från Arbetsmiljöverket.

Vad skulle Steve ha sagt?

Steve Jobs

Nyligen hittade jag en gammal YouTube-intervju med Steve Jobs där han försöker förmedla en smula klokskap. Han uttrycker sig ungefär så här: livet som du känner det är konstruerat av människor som inte är smartare än vad du är. När du upptäcker det förstår du också att du kan göra mer med livet än att bara spendera tid i det. Du kan själv skapa, utveckla och förbättra din och andras tillvaro.

Tänk om Steve hade rätt?

Tänk om din tillvaro är fylld av företeelser som är som de är bara för att ingen har vågat försöka förändra dem? Eller ens tagit sig tid att fundera över dem? Eller helt enkelt bara trott att allt redan är perfekt, så det finns inget mer att utveckla?

Tänk om din värld är fylld av sådant som du skulle kunna förändra och förbättra? Ditt arbetsliv, till exempel.

Många lever i föreställningen att en konflikt i arbetslaget är något som ska hanteras och lösas av chefen. Tänk om det finns bättre sätt?

Vissa tänker att det är bekvämt att kunna gömma sig bakom en yrkesroll på arbetsplatsen och slippa visa upp sitt verkliga jag. Tänk om de har fel?

För andra är det skönt att slippa bry sig och ta ansvar för vad som händer på jobbet. Tänk om de i själva verket skulle finna det mer stimulerande att få en anledning att bry sig?

Några ser sitt jobb som tomt, meningslöst och själsdödande. Tänk om deras jobb ändå har mening och betydelse, fast de bara inte har upptäckt det än?

Det finns arbetslag där medarbetarna mest betraktar varandra som störande inslag i varandras grå arbetsvardag. Tänk om de kunde förvandlas till grupper där medlemmarna samtidigt utmanar, stöttar, bekräftar och utvecklar varandra?

Tänk om din arbetsplats, med några enkla handgrepp, kunde bli till en plats dit du verkligen längtar på måndag morgon?

Vad tror du Steve Jobs skulle ha sagt?

Tid är inte pengar!

20160223_223022

Benjamin Franklin lär vara upphovsmannen till uttrycket ”tid är pengar” och det är såklart lätt att dras in i den föreställningen när det tycks som att vi överallt betalar för just tid. Alltifrån parkeringstid till reklamtid betalar vi gladeligen för, men när det kommer till arbete blir det inte lika enkelt. Till skillnad från parkeringsgaraget där jag betalar för tiden som jag vill ha min bil parkerad där, så betalar inte min arbetsgivare mig för tiden jag parkerar mig på arbetsplatsen. Åtminstone borde det inte vara så.

Jag känner nämligen inte till någon arbetsgivare som är intresserad av tid. Varken min tid eller någon annans. Istället är det det vi gör med tiden som räknas. Det vi faktiskt uträttar. Ibland är tid en förutsättning för att få tillräckligt mycket uträttat, men alltför ofta är sambandet tillräckligt svagt för att vara negligerbart.

Varför tycks då de flesta arbetsgivare vara så besatta av att kontrollera just tiden som medarbetarna tillbringar på arbetsplatsen?

Jag gissar att en del av svaret ligger i att tiden är det som är lätt att mäta, lätt att kontrollera och lätt att avtala om. En överenskommelse om att jag är skyldig min arbetsgivare 39,5 timmar i veckan, eller vad nu kollektivavtalet stipulerar, är tydlig och konkret. Ett löfte om en hundraprocentigt engagerad arbetsinsats på motsvarande tid vore kanske mer meningsfullt, men samtidigt helt omöjligt att mäta och att kontrollera.

Kan det vara så att genom att fokusera på huruvida medarbetarna har uppfyllt sina plikter genom att närvara på arbetsplatsen under tillräckligt många minuter, så flyttar vi också både ansvar och förväntan från en god arbetsinsats till god närvaro?

Som alla cyniska medarbetare får jag ju trots allt betalt för min tid. Inte för att bry mig. Inte för att lära mig, att utvecklas, ta ansvar, lösa problem eller göra professionella bedömningar. Arbetsgivaren får min tid, jag får min lön – alla är nöjda!

Tänk om det vore möjligt att flytta blickpunkten från timmar och minuter till målsättningar eller syftet med arbetet? Vad skulle hända om vi upphörde med att kontrollera arbetstiden?

Skulle arbetet avstanna helt eller skulle våra resultat rentav förbättras?

Vad tror du?

Konkurrensfördel: engagemang

I Love My Job

I en mycket omfattande studie från 2013 har Gallup undersökt graden av arbetsengagemang hos medarbetare i olika yrken över hela världen. Resultaten studien uppvisar är påfallande dystra: totalt sett, över samtliga deltagare i undersökningen, var andelen motiverade medarbetare 13 procent. Nästan dubbelt så många, 24 procent, var aktivt oengagerade – människor som verkligen gör allt för att undvika arbete, som talar illa om arbetsplatsen, som stjäl saker och som sprider dålig stämning. Resten är helt enkelt oengagerade, sådana som gör det de verkligen måste men inte ett jota mer.

Vän av ordning inser förstås att i de här resultaten döljer sig tusentals missnöjda indiska textilindustriarbetare och kinesiska montörer som har all anledning att dra ned snittet för engagemanget. Och mycket riktigt, Sverige ligger såklart högre. I svenska organisationer är 16 procent av medarbetare och chefer engagerade i sitt arbete. (Att tänka på är förstås att Gallups val av frågor, definition av engagemang och gränsdragning mellan de olika grupperna är avgörande för vilket resultat studien uppvisar.)

Det kan tyckas en enkel sak att konkurrera med en organisation där enbart 16 procent av de anställda försöker bidra med något mer än minsta möjliga, men då behöver du komma ihåg en sak: troligtvis har du också ungefär 16 procents engagemang i din egen organisation.

Gallup förordar utvecklade urvalsstrategier för att kunna identifiera kandidater med högt engagemang och på så vis höja engagemanget i verksamheten.

Till skillnad från Gallup, menar jag att förmågan att engagera sig i ett arbete bara till viss del är en individuell faktor. Den huvudsakliga orsaken till brist på engagemang kommer av bristfälliga organisationer som inte bidrar till att skapa mening i arbetet, bygga positiva sociala relationer i arbetslagen, hitta användning för medarbetarnas starka sidor och förse arbetslagen med tillräcklig handlingsfrihet.

Med Gallups perspektiv tvingas organisationer konkurrera om en försvinnande liten del av arbetskraften som inte bara har rätt formella kvalifikationer, utan även rätt typ av arbetsengagemang.

Med mitt perspektiv skapas möjligheten att förvandla oengagerade medarbetare till engagerade på vilken arbetsplats som helst.

Vilket föredrar du?

Är en halv medarbetare bättre än en hel?

Halv servitris

I sin enastående bok Reinventing Organizations beskriver den belgiske organisationskonsulten Frederic Laloux vår tendens att begränsa vilka mänskliga egenskaper, beteenden och attityder som passar in i en given organisation.

Attribut som prästkåpor, kostymer, läkarrockar och butikskläder av olika slag signalerar inte bara en professionell identitet och rang, utan också det anspråk organisationen gör på medarbetaren. Så länge du iklär dig arbetsplatsens uniform tillhör du inte helt och hållet dig själv.

Som medarbetare iklär du dig en mask för att smälta in och bara uppvisa de delar av dig som passar in i din organisation. I många fall innebär detta att du behåller egenskaper som beslutsamhet, självsäkerhet och rationalitet medan de delar av dig som innefattar tvivel och sårbarheter, ifrågasättande och omtanke om andra blir kvarlämnade hemma.

Laloux menar att detta är en dubbelsidig konsekvens av rädsla, både från organisationens sida, men även från medarbetarnas. Från organisationens sida – eller arbetsgivarens – är man rädd för vad det skulle innebära om alla medarbetare tog med sig sina privata humörsvängningar och myriader av tillkortakommanden till jobbet. I militära organisationer har man länge känt till att personer som upplever sig utbytbara är mycket lättare att kontrollera.

Medarbetarna, å sin sida, är rädda för att utsätta sig för kritik eller förlöjligande och att betraktas som udda eller malplacerade och väljer därför att gömma sig bakom sin professionella mask.

Jag menar dessutom att arbetsgivarnas tveksamhet också till stor del kommer av att man helt enkelt inte ser hur andra sidor än de effektiva, rationella, målinriktade och lydiga kan vara till nytta för organisationen. Att vi idag vet mer om hur exempelvis emotionell intelligens har en större inverkan på kvaliteten i kollektivt beslutsfattande än ren intelligens, är dock inget som kommer att påverka organisatoriskt fungerande på många decennier än.

Som tur är finns det idag organisationer som ser fördelarna med att medarbetarna inställer sig hela och oförvanskade. Några exempel på sådana bolag är franska fordonskomponenttillverkaren FAVI, tyska vårdbolaget Heiligenfeld eller amerikanska klädfirman Patagonia.

Genom att införa självledarskap (self-management) når många av dessa organisationer långt i strävan att skapa en inbjudande och tillåtande miljö som ger medarbetarna möjlighet att inte bara visa upp, utan även använda andra sidor av sig själva än de vanligtvis gjort.

Andra sätt att utveckla helhetskonceptet kan vara att skapa uttryckliga regler för en öppen och säker arbetsmiljö som klargör vilka förhållningsregler som gäller mellan alla på arbetsplatsen, vilka beteenden och attityder som är önskvärda och vilka som inte är acceptabla. För organisationer som arbetar med värdestyrning är detta ett gyllene tillfälle att omsätta värdegrunden i konkreta beteenden. Andra sätt kan vara att skapa forum för reflektion, att använda storytelling som ett sätt att bygga förtroende, att skapa mötesformer som inbjuder till dialog och lyssnande, att skapa former för konstruktiv konflikthantering eller att ta ett aktivt socialt ansvar eller miljöansvar.

För organisationer som tar helhetssträvan på allvar får den också konsekvenser för processer så som rekrytering, inskolning, kompetensutveckling och delgivning av feedback inom arbetslagen.

För den som vill ha en påminnelse om hur människor fungerar i arbete när de tvingas hålla tillbaka tankar, beteenden eller andra delar av sig själva föreslår jag läsning av mitt tidigare inlägg Höj prestationsförmågan – sluta tävla!

3 steg till förändringsvilja

shutterstock_2416620

Häromdagen kommenterade jag en artikel på sajten Motivation.se med en kanske onödigt kritisk ton. Jag ber om ursäkt för det, Frida på Motivation.se.

Titeln på artikeln i fråga var ”Dialogbaserat ledarskap – minska motståndet i förändring” och var en sammanfattning av en metod som Susanne Askwall på AS3 arbetar med för att öka medarbetarnas förståelse och acceptans för förändringar. Metoden beskrivs i korthet som en dialog mellan chef och medarbetare där chefen, till en början, ska vara inlyssnande för att kunna förstå medarbetarens perspektiv, för att i senare faser övergå till att förklara fördelarna med förändringen och säkerställa att medarbetaren har förstått.

Till att börja med vill jag klargöra att jag inte alls har något emot chefer som lyssnar. Tvärtom, jag tycker att alla medarbetare bör lyssna på varandra, oavsett vilken titel de har. Och chefer som lyssnar mer är i allmänhet bättre än de som lyssnar mindre.

Inte heller har jag några betänkligheter kring det faktum att metoden i fråga enbart beskriver hur man på bästa möjliga sätt manipulerar sina medarbetare. Manipulerar varandra gör vi dagligen på både välvilliga och mindre välvilliga sätt och det är svårt att komma ifrån, vad man än anser om det.

Vad som däremot irriterar mig är det faktum att hela idén med metoden dialogbaserat ledarskap bygger på föreställningen att det är chefen som vet bäst och att den planerade förändringen är den bästa möjliga lösningen för verksamheten. Kanske det motstånd man upplever från arbetsgivarhåll härstammar ur högst saklig kritik som inte fått tillräcklig genomlysning av beslutsfattaren? Kanske kan motstånd i form av tystnad och passivitet komma av en upplevd avsaknad av delaktighet i beslutsprocessen?

Problemet med det dialogbaserade ledarskapet är inte att det inte fungerar – för det tror jag onekligen att det kan göra, kortsiktigt. Kruxet är att det sänder budskapet till medarbetaren att det inte finns något hen kan göra för att förbättra situationen – det gäller bara att förstå och acceptera. Det kan säkert skapa ett mått av förståelse för den aktuella förändringen, men den skapar samtidigt en uppgivenhet som kommer ta sig uttryck i reducerad inre motivation.

Med andra ord, problemet ligger inte i att medarbetare gör motstånd mot förändringar. Problemet ligger i att arbetsgivare har skapat förutsättningar som ger upphov till förändringsmotstånd hos medarbetarna. Så länge det finns arbetsplatser med arbetsgivarföreträdare som tror att de alltid vet bäst, så länge kommer det också finnas ett behov av kontraproduktiva metoder som dialogbaserat ledarskap.

För arbetsgivare som däremot insett att alla medarbetare är kapabla att bidra med ansvarstagande och beslutsfattande blir förändringsmotstånd ingen stor fråga. Tvärtom blir krav på omställning ett tillfälle att dra nytta av hela arbetsplatsens samlade kompetens och skapa utrymme för engagemang och medinflytande och samtidigt höja kvaliteten i besluten.

Vilka konkreta åtgärder kan då skapa rätt förutsättningar?

1. Total transparens: medarbetare som inte har tillgång till all relevant information kan heller inte bidra i problemlösningen.
2. Delegera beslut till arbetslagen: så långt det är möjligt. Den nödvändiga förändringen kanske inte behöver ta sig samma uttryck i alla grupper?
3. Uppmuntra förslag och lämna feedback på dessa: även i de beslutsdelar som inte är möjliga att delegera är det, i de flesta fall, fullt möjligt att inhämta synpunkter och förslag från de medarbetare som kan och vill engagera sig i frågan. Glöm inte att lämna individualiserad återkoppling, om du vill bevara medarbetarnas engagemang!

Det var allt från mig innan jul, men jag återkommer i mellandagarna med lite arbetsmarknadshumor.

God jul till er alla!