Jobbar du bredvid eller tillsammans?

Samarbete

 

På många arbetsplatser står det klart för alla att värdet av de varor eller tjänster som produceras kommer av många medarbetares gemensamma insatser och samarbete. Det är till och med så att i de flesta fall så skulle en enskild medarbetare inte kunna åstadkomma de resultat som hela arbetslaget eller arbetsplatsen gör helt enkelt för att hen saknar den nödvändiga kompetensen och inte kan befinna sig på flera ställen samtidigt.

När samarbete organiseras och utförs på ett sådant sätt att värdet av den gemensamma insatsen är större än det sammanlagda värdet av de individuella insatserna brukar man tala om synergi.

Från avstånd kan det tyckas rätt självklart att arbete borde organiseras med målet att optimera utfallet för arbetslagen eller hela arbetsplatsen, men hur ser det ut i verkligheten?

Nästan vart vi än vänder oss idag, ser vi arbetsplatser där arbetsledningen gör sitt yttersta för att optimera individuella prestationer genom målsättning, uppföljning, återkoppling och belöning. Helt plötsligt ser det ut som om det individuella resultatet är viktigare än det gemensamma.

Förklaringen till detta paradoxala arbetsgivarbeteende står att finna i att man inte har sett problemet med att fokusera på individen som den producerande enheten. Det ligger också något intuitivt självklart över att om var och en av personerna i ett lag gör ett bättre resultat så måste också lagets resultat förbättras.

Olyckligtvis är det en illusion.

De enda arbeten där den ekvationen stämmer är där medarbetarna arbetar oberoende av varandra. Där den enskilde skapar värde i form av kompletta varor eller tjänster, utan att behöva ta hjälp av någon annan. Då stämmer det.

För alla andra arbeten gäller en annan typ av ekvation där de individuella prestationerna inte är en del av summan som på något sätt är lätt att beräkna, standardisera eller kontrollera. Individuella beteenden går naturligtvis att förändra och att utveckla, men när vi bedömer huruvida förändringen varit till fördel eller nackdel måste vi se till dess effekt på arbetslagets resultat. Inte individens.

Kanske är det till och med så att det kan finnas personer i ett arbetslag som bidrar mer till lagets resultat genom att hjälpa andra, än genom att fokusera på sina egna produktionsmål?

I ett tidigare inlägg använde jag en fotbollsmetafor för att beskriva vad som kan ske i ett idrottslag när individerna som utgör laget styrs av enskilda mål istället för samarbete mot det gemensamma bästa. I sitt TED-talk från 2015 drar Yves Morieux en annan samarbetsparallell till idrottens värld.

Jag låter det vara osagt vem av oss som har den bästa liknelsen.

 

Höj prestationsförmågan – sluta tävla!

Cute-Couple-Holding-Hands-Wallpapers

I en artikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Närhet ger bästa vilan för hjärnan” beskriver Agneta Lagercrantz den amerikanske psykologiprofessorn James Coans forskning om hur hjärnan påverkas av att vi vistas tillsammans med människor som står oss nära. Det visar sig att närvaron av andra människor har en lugnande effekt på våra hjärnor. Särskilt stor blir den lugnande effekten om vi har sällskap av någon vi känner väl och litar på.

Det är lätt att inbilla sig att en mindre aktiv hjärna skulle vara något negativt på en arbetsplats där den förväntas utföra något produktivt, men i verkligheten gör detta att hjärnan kan hushålla med sina begränsade energiresurser och istället ger möjlighet att ägna mer kraft åt arbetsuppgifterna.

På samma sätt stjäl krav på impulskontroll (exempelvis att hela tiden behöva tänka på hur man ser ut eller vad man säger) värdefull energi från våra hjärnor och lämnar mindre kvar till uppgifter som kräver tankekraft.

Stödjande relationer kan till och med få oss att uppfatta utmaningar som mindre ansträngande än vad vi skulle ha tänkt om vi varit ensamma.

Särskilt intressant blir detta när jag tänker på hur många arbetsplatser det finns där arbetsgivare tror att tävling och konkurrens är något som stimulerar till produktivitet. Även på arbetsplatser som inte har en uttalad tro på intern konkurrens, men som ändå försöker motivera medarbetarna med individuella mål kommer detta bli ett problem eftersom det motverkar samhörigheten – och därmed också motivationen – i arbetslaget.

En lösning på detta problem är förstås att förlägga eventuella resultatmål på arbetslagsnivå, istället för på individnivå. På så vis kan man undvika samarbetsskadlig intern konkurrens, utan att överge målstyrningen.

Alltså, om de varor eller tjänster som just din verksamhet producerar kräver mer än en medarbetares bidrag för att kunna gå från ax till limpa så finns det ingen plats för konkurrens och tävling mellan enskilda medarbetare!

Vad sägs om att lägga hjärnenergin på något bättre än vaksamhet och impulskontroll?

För en bakgrund och mer om James Coans forskning om hur hjärnan reagerar på närhet länkar jag till hans TED-talk från 2013.

Om Zlatan säger det…

Laget före individen?
Laget före individen?

 

Jag är fullt medveten om att det är svårt att se motsättningen mellan att fokusera och belöna individuella prestationer eller att fokusera på arbetslagets prestationer.

För ett par månader sedan blev jag ombedd att beskriva problemet i fotbollstermer och svarade på följande vis. I ett fotbollslag är alla väl medvetna om att det är resultatet för laget som spelar roll. Till och med Zlatan brukar ju erkänna det.

Vad händer då om vi inför individuella mål som vi också kopplar till någon form av belöning? Backen som har ett eget mål att höja sin brytningsprocent kommer att fokusera på att göra lätta brytningar och absolut inte riskera att misslyckas. Inte ens när motståndaranfallaren är fri med målvakten.

Mittfältaren som har till uppgift att höja sin passningsprocent kommer att slå en massa korta, enkla pass bakåt och i sidled samt undvika långa, offensiva djupledspass som riskerar att snappas upp av backlinjen.

Forwarden, vars uppgift är att göra fler mål, kommer att ligga som klistrad två steg nedanför motståndarnas backlinje och undvika allt vad försvarsarbete heter.

Man behöver inte vara fotbollsexpert för att förstå att det inte gagnar laget när individerna tänker för mycket på sitt eget bästa.

Här är en sammanfattning av en artikel av forskare vid Harvard Business School om problem med mål i organisationer. (Och tack till Ebba Elwin för länken!)

Tiger vs Lejon

Som småbarnsförälder håller man intellektet vid god vigör genom att regelbundet utsättas för utmanande frågeställningar som vem som skulle vinna i en kamp, tiger mot lejon?

Arbetslagens kungar
Arbetslagens kungar

För den oerfarne är det förstås lätt att fastna i ytliga resonemang om kroppsvikt, muskelstyrka eller aggressivitet och på sådana grunder förutspå tigern som vinnare. Men med lite out-of-the-box-tänkande ser vi snart att tigern inte kommer att ha en chans mot lejonet. Varför? Jo, av den enkla anledningen att lejonet är ett flockdjur medan tigern inte är det. En ensam tiger skulle sannolikt kunna besegra ett ensamt lejon, men mot en hel lejonflock skulle den inte ha skuggan av en chans.

Detta kan tyckas vara en självklar sanning, men i arbetslivet agerar vi, märkligt nog, ibland som om vi tror att ett antal tigrar automatiskt bildar en tigerflock bara för att vi placerar dem i samma rum.

När vi rekryterar letar vi efter tigeregenskaper: rätt utbildning och erfarenhet, hög begåvning och möjligen rätt typ av personlighet.
Vi skapar tävlingsinriktade tigermiljöer som premierar individuella prestationer. Vi ger feedback på individuella insatser och sätter lön efter hur väl tigeregenskaperna har manifesterat sig. Kort sagt, vi gör allt vi kan för att behandla våra medarbetare som just tigrar.

På vilket sätt är då detta ett problem? I arbetslivet, precis som i djurvärlden, får tio tigrar stryk av tio lejon. Men inte för att de skulle vara mindre kompetenta eller mindre begåvade, utan för att de saknar de egenskaper som i slutänden räknas. Det som räknas är resultatet för den samlade gruppen – inte utfallet för de enskilda gruppmedlemmarna.

Vad är det då som avgör hur väl gruppen kan prestera? I en artikel från 2010 beskriver forskare från MIT Center for Collective Intelligence hur olika arbetsgruppers prestationer uppvisat mycket svaga samband med begåvningsnivåerna hos de enskilda individer som ingick i grupperna. De starkaste sambanden med prestation fann de istället för faktorer som empatisk förmåga, hur jämnt gruppen fördelade samtalstiden inom sig samt andelen kvinnor i gruppen. (Med andra ord fann de att lejonen presterade bättre än tigrarna).

I sitt TED-talk från maj 2015 argumenterar Margaret Heffernan för en uppdatering av vår syn på samarbete, prestation och arbetsledning. Jag säger inte emot henne.