På många arbetsplatser står det klart för alla att värdet av de varor eller tjänster som produceras kommer av många medarbetares gemensamma insatser och samarbete. Det är till och med så att i de flesta fall så skulle en enskild medarbetare inte kunna åstadkomma de resultat som hela arbetslaget eller arbetsplatsen gör helt enkelt för att hen saknar den nödvändiga kompetensen och inte kan befinna sig på flera ställen samtidigt.
När samarbete organiseras och utförs på ett sådant sätt att värdet av den gemensamma insatsen är större än det sammanlagda värdet av de individuella insatserna brukar man tala om synergi.
Från avstånd kan det tyckas rätt självklart att arbete borde organiseras med målet att optimera utfallet för arbetslagen eller hela arbetsplatsen, men hur ser det ut i verkligheten?
Nästan vart vi än vänder oss idag, ser vi arbetsplatser där arbetsledningen gör sitt yttersta för att optimera individuella prestationer genom målsättning, uppföljning, återkoppling och belöning. Helt plötsligt ser det ut som om det individuella resultatet är viktigare än det gemensamma.
Förklaringen till detta paradoxala arbetsgivarbeteende står att finna i att man inte har sett problemet med att fokusera på individen som den producerande enheten. Det ligger också något intuitivt självklart över att om var och en av personerna i ett lag gör ett bättre resultat så måste också lagets resultat förbättras.
Olyckligtvis är det en illusion.
De enda arbeten där den ekvationen stämmer är där medarbetarna arbetar oberoende av varandra. Där den enskilde skapar värde i form av kompletta varor eller tjänster, utan att behöva ta hjälp av någon annan. Då stämmer det.
För alla andra arbeten gäller en annan typ av ekvation där de individuella prestationerna inte är en del av summan som på något sätt är lätt att beräkna, standardisera eller kontrollera. Individuella beteenden går naturligtvis att förändra och att utveckla, men när vi bedömer huruvida förändringen varit till fördel eller nackdel måste vi se till dess effekt på arbetslagets resultat. Inte individens.
Kanske är det till och med så att det kan finnas personer i ett arbetslag som bidrar mer till lagets resultat genom att hjälpa andra, än genom att fokusera på sina egna produktionsmål?
I ett tidigare inlägg använde jag en fotbollsmetafor för att beskriva vad som kan ske i ett idrottslag när individerna som utgör laget styrs av enskilda mål istället för samarbete mot det gemensamma bästa. I sitt TED-talk från 2015 drar Yves Morieux en annan samarbetsparallell till idrottens värld.
Jag låter det vara osagt vem av oss som har den bästa liknelsen.
