Sjuksköterskekatastrofen

Att bristen på sjuksköterskor blir allt värre i våra landsting har knappast undgått någon läsare av inrikesnyheterna, men hur kommer det sig att sjuksköterskor flyr landstingen och vad kan vi göra för att vända utvecklingen?

Är det kanske som Jimmie Åkesson föreslog för någon vecka sedan att lösningen ligger i att höja lönerna? Självklart skapar alltför låga löner, relativt jämförbara professioner, vantrivsel och bristande motivation, men i det här fallet finns det viktigare faktorer.

En studie från Mälardalens högskola som refereras till i en artikel på DN Debatt den 4 maj i år pekar på helt andra orsaker. Svårigheter att påverka sin situation, underutnyttjande av sjuksköterskornas kompetens och att inte bli lyssnad på identifierades som de främsta orsakerna till personalflykten.

Det som dessa sjuksköterskor efterlyser är det som vi psykologer kallar inre motivation. Det betyder exempelvis att ha inflytande över sin arbetsvardag. Att ha möjlighet att använda och utveckla sin kompetens.

I ett arbete där den inre motivationen saknas återstår bara de mer instrumentella skälen, exempelvis lön och status, som motivation till arbete.

Jag gissar att få sjuksköterskor har valt yrket av just de orsakerna.

Det är alltså inte konstigt att sjuksköterskor lämnar arbetsplatser där de inte får möjlighet att använda de färdigheter de tillskansat sig under en lång högskoleutbildning. Det är inte underligt att de ger sig av när de inte får mandat att fatta beslut i de frågor de är experter i. Det är inte konstigt alls, utan högst mänskligt.

Konstigare är kanske att vi låter våra landsting behandla professionella yrkesutövare på det här viset?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *