Lider du också av faktaresistens?

Under den senaste tiden har termerna ”faktaresistens” och ”alternativa fakta” varit så flitigt använda i medierna att de knappast har gått någon förbi. För de flesta av oss tycks det också uppenbart att de inte brukas i förskönande syften, utan snarare som slagträn mot människor som vi betraktar som intellektuellt underlägsna, obildade, illvilliga, korrumperade eller möjligen ryggradslösa.

Grupper som inte sällan stämplas som faktaresistenta brukar vara Donald Trumps politiska allierade, klimatförnekare, Sverigedemokratiska partimedlemmar, vaccinationsvägrare och liknande.

Så här från sidlinjen är det lätt att uppfatta att det löper en klar och tydlig demarkationslinje mellan de faktaresistenta och vi övriga. Att de är virrhjärnor med vanföreställningar medan vi är kloka, rationella och kan skilja fakta från alternativa fakta.

Skillnaderna mellan våra grupper är dock inte så stor som vi tror.

En sak som vi alla har gemensamt med både Donald Trumps pressekreterare Sean Spicer såväl som med Jimmie Åkesson är vår tendens att inhämta, tolka och minnas information som stödjer vår nuvarande uppfattning. På samma sätt undviker vi, omtolkar och glömmer information som utmanar vår världsbild. På psykologspråk kallas detta för konfirmationsbias (confirmation bias).

Det sätt som min hjärna fungerar på gör alltså att jag får svårt att ändra på fastvuxna uppfattningar och föreställningar om världen. Till och med när jag konfronteras med starka logiska argument eller en massiv vetenskaplig bevisföring kommer min hjärna att kämpa emot. I synnerhet om frågan rör något som är känslomässigt laddat för mig.

Och din hjärna fungerar som min.

Kort sagt, vi är alla faktaresistenta i någon utsträckning. Den goda nyheten är att väldigt få av oss är faktaresistenta på presidentnivå.

Vilka människor skapas av din arbetsplats?

Barry Schwartz

I sin senaste bok ”Why we work” lanserar amerikanske psykologiprofessorn Barry Schwartz begreppet idéteknologi för att beskriva hur teorier, tankesätt och idéer är innovationer på samma sätt som all annan teknologi.

Det som däremot skiljer idéteknologi från annan teknologi är att den påverkar den mänskliga naturen. Idéer och föreställningar som människor tror på och agerar utifrån påverkar vår tillvaro och därigenom också hur vi beter oss, hur vi tänker och hur vi mår.

Om vi exempelvis uppfinner ett teleskop genom vilket vi kan betrakta avlägsna stjärnor kan vi känna oss säkra i föreställningen att teleskopet i sig inte förändrar hur stjärnorna rör sig eller förändrar deras massa eller temperatur. Med teorier om mänskligt fungerande måste vi tvärtom utgå från att teorin i sig kommer att kunna påverka hur människor fungerar.

Låt oss anta att jag publicerar en teori som postulerar att alla människor är lata och arbetsskygga. Låt oss också anta att den här teorin blir allmänt känd och accepterad.

Vad skulle det leda till? Hur skulle framtida arbetsgivare konstruera arbetsplatser med min teori i åtanke?

För det första skulle arbetsplatsen behöva vara försedd med diverse kontrollmekanismer. Sätt att säkerställa att alla ovilliga medarbetare verkligen gjorde det de var anställda för – och inget annat. Något sätt att kontrollera tid och närvaro, kanske? Incitament – morötter – för att locka medarbetare i rätt riktning.

Sannolikt skulle det också behövas särskilda individer utsedda att kontrollera resultat och arbetssätt, fatta beslut och sköta tänkandet som omotiverade människor självklart inte klarar av. Dessa individer behöver såklart ännu starkare incitament för att motiveras till ansvarstagande. Förutom pengar och inflytande, kanske någon form av statussymboler kan användas som morötter?

Men vad händer då med de människor som kommer i kontakt med dessa arbetsplatser? Efter tillräckligt lång tid i ett system där människor har lärt sig att det viktigaste är att bara göra som man blir tillsagd och att inte tänka själv, så blir vi i större utsträckning lydiga, passiviserade, initiativlösa och deprimerade.

Till och med våra avtrubbade hjärnor förstår att även om arbetet till en början verkade intressant, stimulerande och meningsfullt så kan det omöjligt vara det. För om arbetet var givande i något avseende skulle det väl inte finnas behov av alla dessa kontroller och tvångsmekanismer?

Om det från början fanns någon som inte var lat och arbetsskygg, så har min idéteknologi snart tagit det ur dem. De har anpassat sig till teorin och blivit arbetsovilliga.

Människor har en enastående anpassningsförmåga. Frågan är nu vad vi tvingar dem att anpassa sig till?

Vilken typ av människor formar ni på din arbetsplats?

Barry Schwartz senaste TED-talk från 2014.

Vad skulle Steve ha sagt?

Steve Jobs

Nyligen hittade jag en gammal YouTube-intervju med Steve Jobs där han försöker förmedla en smula klokskap. Han uttrycker sig ungefär så här: livet som du känner det är konstruerat av människor som inte är smartare än vad du är. När du upptäcker det förstår du också att du kan göra mer med livet än att bara spendera tid i det. Du kan själv skapa, utveckla och förbättra din och andras tillvaro.

Tänk om Steve hade rätt?

Tänk om din tillvaro är fylld av företeelser som är som de är bara för att ingen har vågat försöka förändra dem? Eller ens tagit sig tid att fundera över dem? Eller helt enkelt bara trott att allt redan är perfekt, så det finns inget mer att utveckla?

Tänk om din värld är fylld av sådant som du skulle kunna förändra och förbättra? Ditt arbetsliv, till exempel.

Många lever i föreställningen att en konflikt i arbetslaget är något som ska hanteras och lösas av chefen. Tänk om det finns bättre sätt?

Vissa tänker att det är bekvämt att kunna gömma sig bakom en yrkesroll på arbetsplatsen och slippa visa upp sitt verkliga jag. Tänk om de har fel?

För andra är det skönt att slippa bry sig och ta ansvar för vad som händer på jobbet. Tänk om de i själva verket skulle finna det mer stimulerande att få en anledning att bry sig?

Några ser sitt jobb som tomt, meningslöst och själsdödande. Tänk om deras jobb ändå har mening och betydelse, fast de bara inte har upptäckt det än?

Det finns arbetslag där medarbetarna mest betraktar varandra som störande inslag i varandras grå arbetsvardag. Tänk om de kunde förvandlas till grupper där medlemmarna samtidigt utmanar, stöttar, bekräftar och utvecklar varandra?

Tänk om din arbetsplats, med några enkla handgrepp, kunde bli till en plats dit du verkligen längtar på måndag morgon?

Vad tror du Steve Jobs skulle ha sagt?