Sjuka människor, sjuka arbetsplatser

För några veckor sedan var frågan om de stigande sjuktalen återigen aktuell i medierna, inte minst i samband med socialförsäkringsminister Annika Strandhälls framträdande i Agenda. Jag tänker inte låta mig dras in i frågan om huruvida det är acceptabelt att antalet långa sjukskrivningar tillåts öka till nivåer som många av oss säkert upplever som väldigt höga.

Däremot känner jag att det är på sin plats att påminna om att det är den psykiska ohälsan som ökar mest och att kvinnor utgör en klar majoritet av de som blir sjukskrivna.

Det tycks vara lätt att fokusera på resultatet – alla de människor som blir sjuka av sitt arbete eller av det samhälle vi har skapat – istället för att flytta blicken till problemets orsaker. Vi vet att det sätt som våra arbeten är konstruerade är en del av problemet, men hur kommer det sig att ingen tycks vilja diskutera just detta? Åtminstone inte i andra termer än hur arbetsmiljölagstiftningen ska vara utformad.

Är det inte underligt att roten till det onda inte debatteras mer än dess konsekvenser?

Min gissning är att det helt enkelt beror på att de flesta av oss ser höga krav och stress som naturliga och näst intill ofrånkomliga inslag i ett produktivt arbetsliv. Att arbeta hårt och under hög stress skapar lätt upplevelsen av att vi har utfört ett bra arbete. Samtidigt vet vi att en hög grad av stress försämrar vår prestationsförmåga, åtminstone när det gäller uppgifter som kräver tankearbete.
Om vi inte tror att det går att minska den upplevda belastningen utan att samtidigt minska produktiviteten kommer vi såklart heller inte att föreslå stressreducerande åtgärder. De skulle ju vara kostnadsdrivande.

Det finns dem som föreställer sig förhållandet mellan stress och produktivitet ungefär så här:

Hög stressnivå = Hög produktivitet

I verkligheten ser sambandet snarare ut så här:

Hög stressnivå = Låg produktivitet
Låg stressnivå = Hög produktivitet

I det här sammanhanget tål det att påminnas om att den påfrestning, eller stress, som en medarbetare upplever bara till en del är beroende av de faktiska kraven. Upplevelsen är till stor del avhängig av vilka resurser medarbetaren har att hantera kraven – i termer av stöd från chef och kollegor, egna kompetenser och eget handlingsutrymme.

Av någon anledning verkar det vara lättare att diskutera i vilken utsträckning samhället bör sätta ökad press på sjukskrivna för att motivera dem att återgå i arbete, än det är att ställa frågan om inte de offentliga arbetsgivarna borde gå i bräschen för att skapa arbetsplatser som inte gör medarbetarna sjuka?

Men har vi verkligen råd med det?

Frågan i sig bygger på antagandet att arbetsrelaterad ohälsa i allmänhet kommer av alltför höga krav kombinerat med underbemanning. En naturlig lösning på ett sådant problem vore förstås att tillsätta ökade resurser för att komma tillrätta med obalansen.

Jag menar att detta synsätt är en grov förenkling av verkligheten. Visst finns det arbetsplatser där en orimlig arbetsbelastning skapar ohälsa, men i de flesta fall handlar det om arbetsplatser där belastningen förvisso är hög, men där medarbetarnas mående förvärras av ett antal faktorer som skulle kunna åtgärdas helt utan kostnader.

Exempel på sådana faktorer är problemskapande ledarskap, orättvis lönesättning, intern konkurrens, interna maktkamper, brist på sammanhållning och socialt stöd, dålig matchning mellan person och uppgift, avsaknad av mening och naturligtvis en låg grad av egenkontroll i arbetet.

Skulle då inte regeringen kunna utfärda direktiv till de statliga myndigheterna att börja närma sig de goda exempel de borde vara? Att skapa människovänliga arbetsplatser inom stora, trögrörliga byråkratier är dock inte gjort på en kafferast. Det kommer att krävas år av experimenterande för att bryta upp existerande strukturer och den traditionella mentalitet som genomsyrar de flesta av våra myndigheter. Men någonstans måste resan påbörjas.

Varför börja med statliga myndigheter?

En relativt liten andel av svenska jobb finns inom statliga myndigheter, men det är ett område som regeringen har direkt kontroll över och dessa myndigheter skulle utgöra modeller för övriga sektorer på arbetsmarknaden.

Kunskap sprider sig förvånansvärt långsamt från facktidskrifter och universitet ut till resten av samhället, men när de nya kunskaperna väl fått fäste går spridningen desto snabbare. Någon måste börja plantera och det kan väl lika gärna vara Annika Strandhäll?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *