Under den senaste tiden har termerna ”faktaresistens” och ”alternativa fakta” varit så flitigt använda i medierna att de knappast har gått någon förbi. För de flesta av oss tycks det också uppenbart att de inte brukas i förskönande syften, utan snarare som slagträn mot människor som vi betraktar som intellektuellt underlägsna, obildade, illvilliga, korrumperade eller möjligen ryggradslösa.
Grupper som inte sällan stämplas som faktaresistenta brukar vara Donald Trumps politiska allierade, klimatförnekare, Sverigedemokratiska partimedlemmar, vaccinationsvägrare och liknande.
Så här från sidlinjen är det lätt att uppfatta att det löper en klar och tydlig demarkationslinje mellan de faktaresistenta och vi övriga. Att de är virrhjärnor med vanföreställningar medan vi är kloka, rationella och kan skilja fakta från alternativa fakta.
Skillnaderna mellan våra grupper är dock inte så stor som vi tror.
En sak som vi alla har gemensamt med både Donald Trumps pressekreterare Sean Spicer såväl som med Jimmie Åkesson är vår tendens att inhämta, tolka och minnas information som stödjer vår nuvarande uppfattning. På samma sätt undviker vi, omtolkar och glömmer information som utmanar vår världsbild. På psykologspråk kallas detta för konfirmationsbias (confirmation bias).
Det sätt som min hjärna fungerar på gör alltså att jag får svårt att ändra på fastvuxna uppfattningar och föreställningar om världen. Till och med när jag konfronteras med starka logiska argument eller en massiv vetenskaplig bevisföring kommer min hjärna att kämpa emot. I synnerhet om frågan rör något som är känslomässigt laddat för mig.
Och din hjärna fungerar som min.
Kort sagt, vi är alla faktaresistenta i någon utsträckning. Den goda nyheten är att väldigt få av oss är faktaresistenta på presidentnivå.