Höj prestationsförmågan – sluta tävla!

Cute-Couple-Holding-Hands-Wallpapers

I en artikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Närhet ger bästa vilan för hjärnan” beskriver Agneta Lagercrantz den amerikanske psykologiprofessorn James Coans forskning om hur hjärnan påverkas av att vi vistas tillsammans med människor som står oss nära. Det visar sig att närvaron av andra människor har en lugnande effekt på våra hjärnor. Särskilt stor blir den lugnande effekten om vi har sällskap av någon vi känner väl och litar på.

Det är lätt att inbilla sig att en mindre aktiv hjärna skulle vara något negativt på en arbetsplats där den förväntas utföra något produktivt, men i verkligheten gör detta att hjärnan kan hushålla med sina begränsade energiresurser och istället ger möjlighet att ägna mer kraft åt arbetsuppgifterna.

På samma sätt stjäl krav på impulskontroll (exempelvis att hela tiden behöva tänka på hur man ser ut eller vad man säger) värdefull energi från våra hjärnor och lämnar mindre kvar till uppgifter som kräver tankekraft.

Stödjande relationer kan till och med få oss att uppfatta utmaningar som mindre ansträngande än vad vi skulle ha tänkt om vi varit ensamma.

Särskilt intressant blir detta när jag tänker på hur många arbetsplatser det finns där arbetsgivare tror att tävling och konkurrens är något som stimulerar till produktivitet. Även på arbetsplatser som inte har en uttalad tro på intern konkurrens, men som ändå försöker motivera medarbetarna med individuella mål kommer detta bli ett problem eftersom det motverkar samhörigheten – och därmed också motivationen – i arbetslaget.

En lösning på detta problem är förstås att förlägga eventuella resultatmål på arbetslagsnivå, istället för på individnivå. På så vis kan man undvika samarbetsskadlig intern konkurrens, utan att överge målstyrningen.

Alltså, om de varor eller tjänster som just din verksamhet producerar kräver mer än en medarbetares bidrag för att kunna gå från ax till limpa så finns det ingen plats för konkurrens och tävling mellan enskilda medarbetare!

Vad sägs om att lägga hjärnenergin på något bättre än vaksamhet och impulskontroll?

För en bakgrund och mer om James Coans forskning om hur hjärnan reagerar på närhet länkar jag till hans TED-talk från 2013.

Vem arbetsleder din fritid?

Ibland går det inte ens att skylla på chefen
Ibland går det inte ens att skylla på chefen

Vem som är din chef eller arbetsledare på jobbet är antagligen ganska klart för dig, på samma sätt som du är helt klar över chefens uppdrag: att leda och fördela arbetet. Att styra, kontrollera och besluta. Att ta ansvar för att rätt saker blir gjorda i rätt tid. Men vem sköter det uppdraget när du inte är på jobbet?

Ingen alls?

Men hur kan du få något gjort utan någon som leder och samordnar dina fritidsaktiviteter? Låt oss utforska några alternativ!

1. Du får inget gjort. Du kollapsar i TV-soffan som en jätteamöba och grinar illa av ansträngningen när du sträcker dig efter fjärrkontrollen. Du låter bostaden, bilen, trädgården och sällskapslivet förfalla eftersom ingen betalar dig för den typen av underhållsarbete.

Det är förvisso sant att många av oss tillbringar en del av vår fritid i passivitet, men till skillnad från vad vissa tror så är det inget som gör oss lyckligare – snarare tvärtom. Passivitet är motsatsen till arbete och något som vi ägnar oss åt när vi helt enkelt inte orkar mer, men när vi har återhämtat oss så återgår vi till våra aktiviteter igen.

2. Du är visserligen aktiv på din fritid, men det du får uträttat är av lägre kvalitet än det du gör på arbetstid.

Den som tror att det här är sant kan komma och studera min granne i hans trädgårdsbestyr. Inte sällan ställer vi högre krav på sådant vi gör för oss själva än sådant vi gör i yrkesrollen.

3. Det går inte att jämföra fritidsaktiviteter med arbete. Uppgifterna ser helt olika ut.

Verkligen? Jag har bekanta som ägnar en stor del av sin fritid åt att läsa vetenskapliga rapporter, rusta upp gamla bilar, sno ihop en räkceviche till förrätt inför middagen, författa skönlitterära manus eller överlista Skellefteälvens laxar med spinnspö. För att inte tala om de som, beväpnade med rejäla tillhyggen, förföljer små, vita klot runt välklippta gräsmattor.

Det torde vara svårt att hävda att sådana sysslor inte är att jämföra med arbete eftersom det finns gott om människor vars huvudsakliga arbetsuppgifter består av just detta. Det finns till och med professionella golfare, tro det eller ej!

Det finns dock en skillnad mellan arbete och fritidssysslor, men den har inget med själva uppgifterna att göra, kan jag avslöja.

Men vad ska vi ha chefen till då? Kanske hen behövs för att säkerställa att du gör rätt saker på jobbet? Arbetsuppgifter kan ju trots allt ibland vara både tråkiga, påfrestande och meningslösa.

Jag vet ju inte hur din fritid ser ut, men min egen innehåller en del uppgifter som är mindre tilltalande. Jag byter blöjor, betalar räkningar och tankar bilen. Anledningen till att jag utför dem är inte för att de är roliga eller utvecklande utan för att jag inte gillar konsekvenserna av att strunta i dem.

I självledande arbetslag fungerar det på ungefär samma sätt. Man har ingen enskild chef, men konsekvenserna av att inte arbeta mot uppsatta mål eller mot prioriterade aktiviteter vill de flesta undvika.

Så vi kanske inte behöver någon som arbetsleder vår fritid, trots allt?

Sanningen är vi har en ledare för vår fritid. Det är trots allt någon som planerar, initierar och bedömer dina aktiviteter. Någon som tar ansvar för att rätta till fel och som tar hjälp av andra när det behövs. Någon som fattar beslut om vad du ska göra.

Det är du som är ledaren. Och vem kan säga det bättre än Jon Bon Jovi?