Tid är inte pengar!

20160223_223022

Benjamin Franklin lär vara upphovsmannen till uttrycket ”tid är pengar” och det är såklart lätt att dras in i den föreställningen när det tycks som att vi överallt betalar för just tid. Alltifrån parkeringstid till reklamtid betalar vi gladeligen för, men när det kommer till arbete blir det inte lika enkelt. Till skillnad från parkeringsgaraget där jag betalar för tiden som jag vill ha min bil parkerad där, så betalar inte min arbetsgivare mig för tiden jag parkerar mig på arbetsplatsen. Åtminstone borde det inte vara så.

Jag känner nämligen inte till någon arbetsgivare som är intresserad av tid. Varken min tid eller någon annans. Istället är det det vi gör med tiden som räknas. Det vi faktiskt uträttar. Ibland är tid en förutsättning för att få tillräckligt mycket uträttat, men alltför ofta är sambandet tillräckligt svagt för att vara negligerbart.

Varför tycks då de flesta arbetsgivare vara så besatta av att kontrollera just tiden som medarbetarna tillbringar på arbetsplatsen?

Jag gissar att en del av svaret ligger i att tiden är det som är lätt att mäta, lätt att kontrollera och lätt att avtala om. En överenskommelse om att jag är skyldig min arbetsgivare 39,5 timmar i veckan, eller vad nu kollektivavtalet stipulerar, är tydlig och konkret. Ett löfte om en hundraprocentigt engagerad arbetsinsats på motsvarande tid vore kanske mer meningsfullt, men samtidigt helt omöjligt att mäta och att kontrollera.

Kan det vara så att genom att fokusera på huruvida medarbetarna har uppfyllt sina plikter genom att närvara på arbetsplatsen under tillräckligt många minuter, så flyttar vi också både ansvar och förväntan från en god arbetsinsats till god närvaro?

Som alla cyniska medarbetare får jag ju trots allt betalt för min tid. Inte för att bry mig. Inte för att lära mig, att utvecklas, ta ansvar, lösa problem eller göra professionella bedömningar. Arbetsgivaren får min tid, jag får min lön – alla är nöjda!

Tänk om det vore möjligt att flytta blickpunkten från timmar och minuter till målsättningar eller syftet med arbetet? Vad skulle hända om vi upphörde med att kontrollera arbetstiden?

Skulle arbetet avstanna helt eller skulle våra resultat rentav förbättras?

Vad tror du?

Konkurrensfördel: engagemang

I Love My Job

I en mycket omfattande studie från 2013 har Gallup undersökt graden av arbetsengagemang hos medarbetare i olika yrken över hela världen. Resultaten studien uppvisar är påfallande dystra: totalt sett, över samtliga deltagare i undersökningen, var andelen motiverade medarbetare 13 procent. Nästan dubbelt så många, 24 procent, var aktivt oengagerade – människor som verkligen gör allt för att undvika arbete, som talar illa om arbetsplatsen, som stjäl saker och som sprider dålig stämning. Resten är helt enkelt oengagerade, sådana som gör det de verkligen måste men inte ett jota mer.

Vän av ordning inser förstås att i de här resultaten döljer sig tusentals missnöjda indiska textilindustriarbetare och kinesiska montörer som har all anledning att dra ned snittet för engagemanget. Och mycket riktigt, Sverige ligger såklart högre. I svenska organisationer är 16 procent av medarbetare och chefer engagerade i sitt arbete. (Att tänka på är förstås att Gallups val av frågor, definition av engagemang och gränsdragning mellan de olika grupperna är avgörande för vilket resultat studien uppvisar.)

Det kan tyckas en enkel sak att konkurrera med en organisation där enbart 16 procent av de anställda försöker bidra med något mer än minsta möjliga, men då behöver du komma ihåg en sak: troligtvis har du också ungefär 16 procents engagemang i din egen organisation.

Gallup förordar utvecklade urvalsstrategier för att kunna identifiera kandidater med högt engagemang och på så vis höja engagemanget i verksamheten.

Till skillnad från Gallup, menar jag att förmågan att engagera sig i ett arbete bara till viss del är en individuell faktor. Den huvudsakliga orsaken till brist på engagemang kommer av bristfälliga organisationer som inte bidrar till att skapa mening i arbetet, bygga positiva sociala relationer i arbetslagen, hitta användning för medarbetarnas starka sidor och förse arbetslagen med tillräcklig handlingsfrihet.

Med Gallups perspektiv tvingas organisationer konkurrera om en försvinnande liten del av arbetskraften som inte bara har rätt formella kvalifikationer, utan även rätt typ av arbetsengagemang.

Med mitt perspektiv skapas möjligheten att förvandla oengagerade medarbetare till engagerade på vilken arbetsplats som helst.

Vilket föredrar du?