Kategori: Arbetsmiljö

Sjuksköterskekatastrofen

Att bristen på sjuksköterskor blir allt värre i våra landsting har knappast undgått någon läsare av inrikesnyheterna, men hur kommer det sig att sjuksköterskor flyr landstingen och vad kan vi göra för att vända utvecklingen?

Är det kanske som Jimmie Åkesson föreslog för någon vecka sedan att lösningen ligger i att höja lönerna? Självklart skapar alltför låga löner, relativt jämförbara professioner, vantrivsel och bristande motivation, men i det här fallet finns det viktigare faktorer.

En studie från Mälardalens högskola som refereras till i en artikel på DN Debatt den 4 maj i år pekar på helt andra orsaker. Svårigheter att påverka sin situation, underutnyttjande av sjuksköterskornas kompetens och att inte bli lyssnad på identifierades som de främsta orsakerna till personalflykten.

Det som dessa sjuksköterskor efterlyser är det som vi psykologer kallar inre motivation. Det betyder exempelvis att ha inflytande över sin arbetsvardag. Att ha möjlighet att använda och utveckla sin kompetens.

I ett arbete där den inre motivationen saknas återstår bara de mer instrumentella skälen, exempelvis lön och status, som motivation till arbete.

Jag gissar att få sjuksköterskor har valt yrket av just de orsakerna.

Det är alltså inte konstigt att sjuksköterskor lämnar arbetsplatser där de inte får möjlighet att använda de färdigheter de tillskansat sig under en lång högskoleutbildning. Det är inte underligt att de ger sig av när de inte får mandat att fatta beslut i de frågor de är experter i. Det är inte konstigt alls, utan högst mänskligt.

Konstigare är kanske att vi låter våra landsting behandla professionella yrkesutövare på det här viset?

Arbetslivets diktatur

I en artikel på Expressen debatt publicerad den 11 mars i år ondgör sig tidigare ekonomichefen för Handelsbanken och Swedbank Lennart Francke och Uppsalaforskaren Göran Nilsson över den detaljstyrning och det frekventa användandet av bonussystem som förekommer på många svenska arbetsplatser. Författarna drar en parallell till kommunistdiktaturen i forna Östtyskland när de jämför med dagens svenska företag och organisationer. De drar också slutsatsen att det inte är så underligt att många idag upplever sitt arbete som själsdödande.

Är det underligt att välutbildade, vuxna människor tappar sitt engagemang när de behandlas som mindre begåvande, oförmögna att lösa problem och ovilliga att ta ansvar?

Är det underligt att människor som är vana att leva i ett demokratiskt samhälle känner sig betydelselösa, uppgivna och deprimerade när de placeras i den sista odemokratiska bastionen i landet – våra arbetsplatser?

Såklart inte. Men hur ser då lösningen ut på det här problemet?

Francke och Nilsson kanske är något på spåren när de skriver att ”det är dags för ett uppror av anställda i företag som är diktatoriskt styrda”? Kanske är det så att de vi i vanliga fall förväntar oss ska agera när företag och myndigheter fungerar dåligt – ägare och ledningar – inte har så lätt att se konsekvenserna av de styrsystem och kontrollmekanismer de själva har varit delaktiga i att konstruera? Kanske är de rädda att förlora kontroll eller ännu värre, att själva bli mindre betydelsefulla för organisationen?

Jag kan förstå att det är en klen tröst att höra att företag som övergår till mer medarbetarstyrda organisationsformer i huvudsak brukar låta tidigare chefer behålla sina löner, men sällan sina titlar och aldrig sina monopol på beslutsfattande. I en organisation där alla har mandat att fatta beslut ser ledarnas uppdrag givetvis radikalt annorlunda ut än i en traditionell hierarki där den viktigaste uppgiften är just beslutsfattande.

Men om ägare och företagsledningar har svårt att se problemen och kanske lika svårt att hitta fungerande lösningar kanske vi måste sätta vår tilltro till medarbetare och fackliga parter?

Framtiden har alltid visat sig svår att förutsäga, men vi kan vara säkra på att den inte kommer att se ut som idag. De som skapar framtidens arbetsplatser kommer med säkerhet inte vara de som är övertygade om att vi gör allt rätt idag. Det kommer vara de som ser möjligheterna i att göra annorlunda.

Framtidens arbetsplatser kommer skapas av den som ifrågasätter det som idag betraktas som självklart och som vågar pröva nya lösningar.

Kan det vara du?

Sjuka människor, sjuka arbetsplatser

För några veckor sedan var frågan om de stigande sjuktalen återigen aktuell i medierna, inte minst i samband med socialförsäkringsminister Annika Strandhälls framträdande i Agenda. Jag tänker inte låta mig dras in i frågan om huruvida det är acceptabelt att antalet långa sjukskrivningar tillåts öka till nivåer som många av oss säkert upplever som väldigt höga.

Däremot känner jag att det är på sin plats att påminna om att det är den psykiska ohälsan som ökar mest och att kvinnor utgör en klar majoritet av de som blir sjukskrivna.

Det tycks vara lätt att fokusera på resultatet – alla de människor som blir sjuka av sitt arbete eller av det samhälle vi har skapat – istället för att flytta blicken till problemets orsaker. Vi vet att det sätt som våra arbeten är konstruerade är en del av problemet, men hur kommer det sig att ingen tycks vilja diskutera just detta? Åtminstone inte i andra termer än hur arbetsmiljölagstiftningen ska vara utformad.

Är det inte underligt att roten till det onda inte debatteras mer än dess konsekvenser?

Min gissning är att det helt enkelt beror på att de flesta av oss ser höga krav och stress som naturliga och näst intill ofrånkomliga inslag i ett produktivt arbetsliv. Att arbeta hårt och under hög stress skapar lätt upplevelsen av att vi har utfört ett bra arbete. Samtidigt vet vi att en hög grad av stress försämrar vår prestationsförmåga, åtminstone när det gäller uppgifter som kräver tankearbete.
Om vi inte tror att det går att minska den upplevda belastningen utan att samtidigt minska produktiviteten kommer vi såklart heller inte att föreslå stressreducerande åtgärder. De skulle ju vara kostnadsdrivande.

Det finns dem som föreställer sig förhållandet mellan stress och produktivitet ungefär så här:

Hög stressnivå = Hög produktivitet

I verkligheten ser sambandet snarare ut så här:

Hög stressnivå = Låg produktivitet
Låg stressnivå = Hög produktivitet

I det här sammanhanget tål det att påminnas om att den påfrestning, eller stress, som en medarbetare upplever bara till en del är beroende av de faktiska kraven. Upplevelsen är till stor del avhängig av vilka resurser medarbetaren har att hantera kraven – i termer av stöd från chef och kollegor, egna kompetenser och eget handlingsutrymme.

Av någon anledning verkar det vara lättare att diskutera i vilken utsträckning samhället bör sätta ökad press på sjukskrivna för att motivera dem att återgå i arbete, än det är att ställa frågan om inte de offentliga arbetsgivarna borde gå i bräschen för att skapa arbetsplatser som inte gör medarbetarna sjuka?

Men har vi verkligen råd med det?

Frågan i sig bygger på antagandet att arbetsrelaterad ohälsa i allmänhet kommer av alltför höga krav kombinerat med underbemanning. En naturlig lösning på ett sådant problem vore förstås att tillsätta ökade resurser för att komma tillrätta med obalansen.

Jag menar att detta synsätt är en grov förenkling av verkligheten. Visst finns det arbetsplatser där en orimlig arbetsbelastning skapar ohälsa, men i de flesta fall handlar det om arbetsplatser där belastningen förvisso är hög, men där medarbetarnas mående förvärras av ett antal faktorer som skulle kunna åtgärdas helt utan kostnader.

Exempel på sådana faktorer är problemskapande ledarskap, orättvis lönesättning, intern konkurrens, interna maktkamper, brist på sammanhållning och socialt stöd, dålig matchning mellan person och uppgift, avsaknad av mening och naturligtvis en låg grad av egenkontroll i arbetet.

Skulle då inte regeringen kunna utfärda direktiv till de statliga myndigheterna att börja närma sig de goda exempel de borde vara? Att skapa människovänliga arbetsplatser inom stora, trögrörliga byråkratier är dock inte gjort på en kafferast. Det kommer att krävas år av experimenterande för att bryta upp existerande strukturer och den traditionella mentalitet som genomsyrar de flesta av våra myndigheter. Men någonstans måste resan påbörjas.

Varför börja med statliga myndigheter?

En relativt liten andel av svenska jobb finns inom statliga myndigheter, men det är ett område som regeringen har direkt kontroll över och dessa myndigheter skulle utgöra modeller för övriga sektorer på arbetsmarknaden.

Kunskap sprider sig förvånansvärt långsamt från facktidskrifter och universitet ut till resten av samhället, men när de nya kunskaperna väl fått fäste går spridningen desto snabbare. Någon måste börja plantera och det kan väl lika gärna vara Annika Strandhäll?

Jakten på en bättre arbetsmiljö

Stress 1

Den 31 mars träder Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö i kraft. I dessa föreskrifter ges arbetsgivare ett tydligt uttalat ansvar för att medarbetare inte utsätts för exempelvis ohälsosam arbetsbelastning och kränkande särbehandling.

Jag kan inte annat än att applådera regeringen och Arbetsmiljöverket för att de äntligen tar ett initiativ på det här området. Under flera år har psykisk ohälsa varit den enskilt största orsaken till de snabbt ökande arbetsrelaterade sjukskrivningarna. Och för att förtydliga: det är sjukdomstillstånd förorsakade av stress som driver denna ökning.

Sanningen är att sjukdomstillstånd förorsakade av stress är ytterst obehagliga saker – och ibland livshotande. När HPA-axeln, som fungerar som hjärnans stressbroms, slitits ned tillräckligt mycket så tappar hjärnan förmågan att gå ned i varv. En konstant stressad hjärna förlorar förmågan att planera, initiera, lösa problem och att tänka på något annat än det som befinner sig i blickfånget för tillfället. Vad värre är, långvarig stress förorsakar hjärnskador som ofta yttrar sig som allvarliga koncentrations- och minnesproblem tillsammans med trötthet och ett generellt dåligt psykiskt mående med undvikande av många miljöer och aktiviteter. Vissa patienter återfår aldrig sin fulla funktionsförmåga, trots många år av rehabilitering.

Att förlägga orsakerna till att människor blir sjuka av sina jobb till de enskilda medarbetarna är ett bra sätt att undvika ansvar och slippa åtgärda grundproblemet. Det enda långsiktigt hållbara perspektivet på arbetsrelaterad stress är att den i huvudsak är ett systemfel som sitter i hur vi har konstruerat våra arbetsplatser.

Tyvärr delar jag inte regeringens optimism i frågan om vad dessa nya föreskrifter kommer att resultera i. Arbetsmiljöverket arbetar utifrån premissen att den psykiska ohälsan som våra arbetsplatser genererar kan minskas med icke-systemförändrande åtgärder.

Jag håller inte med om det.

Arbetsmiljöverket tror uppenbarligen att det räcker med att tydligt peka ut ansvarsförhållanden, kräva skriftliga arbetsmiljömål och att informera och utbilda chefer och medarbetare.

Jag tror inte det.

Istället vill jag sticka ut hakan och göra en förutsägelse: de nya föreskrifterna kommer inte att bromsa de skenande sjuktalen – de kommer att förvärra dem.

De verktyg som de flesta svenska arbetsgivare idag använder för att leva upp till den här typen av myndighetskrav resulterar oftast i en ökad grad av kontroll och uppföljning av medarbetarna. Påtvingat extraarbete med arbetsmiljömål, mätningar, uppföljningar och övriga insatser inom ramen för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Och detta tillsammans med den outtalade attityden att nu är det verkligen förbjudet att bli sjuk, för då saboterar du ju firmans försök att nå sina arbetsmiljömål.

Vem ska avlasta de högstressade kollegorna? Andra lika högstressade kollegor? Jag undrar vilka organisationer Arbetsmiljöverket upptäckt som har sådana överskottsresurser idag? I verkligheten finns det få sådana hållbara lösningar, där extraresurser kan tilldelas eller arbetsuppgifter bara kan släppas för att belastningen råkar vara obekvämt hög.

Att arbeta med dessa verktyg resulterar, bland medarbetarna, snarare i en upplevelse av att vara än mer begränsad och kontrollerad. Med begränsad medarbetarautonomi följer också minskad inre motivation, mindre av positiva känslor och en ökad känslighet för stress. Precis motsatsen till vad vi är ute efter.

Vad är då lösningen till problemet med jobbstress?

Det stavas: ökad inre motivation. Och för att nå dit krävs mer än några paragrafer från Arbetsmiljöverket.

Arbetsmiljömysteriet – del 2

Sherlock och Watson 2

Utanför var himlen beckmörk och skenet från Sherlocks Iphone var det enda som lyste upp korridoren på Fredsgatan 8.

”Håll lampan, Watson!”, viskade Sherlock och räckte över mobilen.

Efter en knapp minut hördes ett distinkt klick från dörrlåset och Sherlock klev in utan att tveka.

”Vad gör vi på Annika Strandhälls kontor?”, sade Watson i dämpad ton. ”Jag trodde aldrig att jag skulle behöva göra inbrott på Socialdepartementet.”

”Du har kanske hört talas om regeringens nya initiativ mot arbetsrelaterad ohälsa?”

”Nej”, medgav Watson. ”Varför frågar du?”

”Titta här då.”

”Fantastiskt! Var hittade du det här?”

”Det finns en ny grej som kallas interwebb, eller något liknande”, sade Sherlock utan att röra en min. ”Jag har upptäckt att det finns information där.”

Watson lyssnade knappt. ”Bättre arbetsmiljö”, läste han högt. ”Detta ser oförvanskat ut. Vågar jag gissa att vi hann hit före professor Moriarty?”

”Du skulle kunna gissa det, men då skulle du ha fel.”

Watson granskade åtgärdsprogrammet med kritisk blick. ”Det här ser ju bra ut. Jag begriper inte vad Moriarty skulle ha att vinna på detta.”

”Det är för att du tittar på det som är skrivet, käre Watson”, log Sherlock. ”Ibland säger det oskrivna mer.”

Watson höjde ögonbrynen.

”Notera det du finner under rubriken bättre arbetsmiljö enbart inbegriper traditionella åtgärder, som resursförstärkningar till skola och vård. Var någonstans står det att staten borde utgöra ett gott exempel? Att staten borde organisera sin verksamhet med utgångspunkt i de två senaste decenniernas landvinningar inom motivationspsykologi och positiv psykologi?”

”Inte ett ord om det.” Watson nickade långsamt som om han grubblade över innebörden i den saknade texten.

”Ett snabbt artikelsök på Self-Determination Theory skulle bland annat visa att en ökad grad av autonomi och samhörighet på arbetsplatser resulterar i starkare inre motivation, bättre prestation i kognitivt krävande arbetsuppgifter och en högre grad av välbefinnande – vilket skulle lösa både arbetsgivarnas problem med lågt engagemang i arbetet och regeringens dilemma med ökande sjuktal till följd av psykisk ohälsa.” Sherlock vankade med avmätta steg runt skrivbordet.

”Och för att veta precis vad de skulle behöva göra för att öka autonomin och samhörigheten skulle de förstås ringa till dig?”

”Tack för förtroendet, Watson, men nej.” Detektiven sjönk ned i socialförsäkringsministerns kontorsstol och lade upp fötterna på skrivbordskanten. ”Jag är inte expert på allt. De får ringa till Lövstigen Arbetslivskonsult.”