Jobbar du bredvid eller tillsammans?

Samarbete

 

På många arbetsplatser står det klart för alla att värdet av de varor eller tjänster som produceras kommer av många medarbetares gemensamma insatser och samarbete. Det är till och med så att i de flesta fall så skulle en enskild medarbetare inte kunna åstadkomma de resultat som hela arbetslaget eller arbetsplatsen gör helt enkelt för att hen saknar den nödvändiga kompetensen och inte kan befinna sig på flera ställen samtidigt.

När samarbete organiseras och utförs på ett sådant sätt att värdet av den gemensamma insatsen är större än det sammanlagda värdet av de individuella insatserna brukar man tala om synergi.

Från avstånd kan det tyckas rätt självklart att arbete borde organiseras med målet att optimera utfallet för arbetslagen eller hela arbetsplatsen, men hur ser det ut i verkligheten?

Nästan vart vi än vänder oss idag, ser vi arbetsplatser där arbetsledningen gör sitt yttersta för att optimera individuella prestationer genom målsättning, uppföljning, återkoppling och belöning. Helt plötsligt ser det ut som om det individuella resultatet är viktigare än det gemensamma.

Förklaringen till detta paradoxala arbetsgivarbeteende står att finna i att man inte har sett problemet med att fokusera på individen som den producerande enheten. Det ligger också något intuitivt självklart över att om var och en av personerna i ett lag gör ett bättre resultat så måste också lagets resultat förbättras.

Olyckligtvis är det en illusion.

De enda arbeten där den ekvationen stämmer är där medarbetarna arbetar oberoende av varandra. Där den enskilde skapar värde i form av kompletta varor eller tjänster, utan att behöva ta hjälp av någon annan. Då stämmer det.

För alla andra arbeten gäller en annan typ av ekvation där de individuella prestationerna inte är en del av summan som på något sätt är lätt att beräkna, standardisera eller kontrollera. Individuella beteenden går naturligtvis att förändra och att utveckla, men när vi bedömer huruvida förändringen varit till fördel eller nackdel måste vi se till dess effekt på arbetslagets resultat. Inte individens.

Kanske är det till och med så att det kan finnas personer i ett arbetslag som bidrar mer till lagets resultat genom att hjälpa andra, än genom att fokusera på sina egna produktionsmål?

I ett tidigare inlägg använde jag en fotbollsmetafor för att beskriva vad som kan ske i ett idrottslag när individerna som utgör laget styrs av enskilda mål istället för samarbete mot det gemensamma bästa. I sitt TED-talk från 2015 drar Yves Morieux en annan samarbetsparallell till idrottens värld.

Jag låter det vara osagt vem av oss som har den bästa liknelsen.

 

Högre värden

Värden

I floran av värdeord som svenska företag och myndigheter svänger sig med hittar vi värden av nästan alla slag, men några är mer vanliga än andra. Ord som anpassning, ansvar, värdeskapande, kostnadsmedvetenhet och professionalism är tydligt riktade från arbetsgivaren till organisationens personal som ett slags uppmaning att uppvisa en serie önskade beteenden.

Inte nog med att detta sätt att använda värderingar sannolikt inte har någon effekt annat än att väcka motstånd, ilska och på sikt uppgivenhet, så är det också värden som inte berör oss. De kommunicerar ett behov av att maximera firmans vinst eller att skala bort alla delar av dig som liknar en människa för att kunna utföra ett så korrekt och opersonligt jobb som bara är möjligt. De kommunicerar att du måste anpassa sig till organisationens behov. Men de talar inte om varför. Och i många fall finns det skäl för det. Det finns nämligen inget svar på den frågan, annat än att aktieägarna förväntar sig det. Annat än att oförmåga att leva upp till värdena kan leda till att ni alla måste söka nya jobb. Tyvärr fungerar inte detta som motivation för någon av oss.

Det finns ett skäl till att Sinatra inte sjöng om personlig hygien och det är inte för att hygienfrågor inte är viktiga. Det finns vårdavdelningar över hela landet där god hygien är bland det viktigaste i hela verksamheten på samma sätt som kostnadsmedvetenhet kan vara en oerhört viktig faktor på många arbetsplatser. Men – sett ur motivationssynpunkt – så spelar det ingen roll hur viktigt det är för din verksamhet.

Ord som dessa saknar förmåga att motivera oss för att de inte uttrycker något högre värde.

Vad är då högre värden?

Det är värden som är större än oss själva. Värden som överlever oss. Värden som vi gärna offrar vår tid, vår energi och våra resurser för. Sådant vi vill stå upp för.

Frihet, sanning, rättvisa, skönhet, kärlek och jämlikhet är goda exempel på högre värden. Detta är ord som får oss att känna något – och där det finns känsla finns också potential för handling.

En organisation som Amnesty International har medlemmar som kan tillbringa långa kvällar med ideellt arbete för ett värde som just frihet. Vilket företag där värdeskapande är ett styrande värdeord skulle få se sina medarbetare jobba kvällstid utan övertidsersättning eller svävande löften om framtida karriärer?

Jag har vid några tillfällen lockat fram skeptiska leenden och kritiska kommentarer när jag i föreläsningssammanhang har talat om skönhet som en motiverande värdering. Höll Steve Jobs någon gång en presentation utan att framhäva känslan och utseendet hos Apples produkter? Tror du att det var en slump? Har detta varit en fånig och ineffektiv strategi eller har den bidragit till att göra Apple till världens för närvarande mest framgångsrika teknikföretag?

Högre värden motiverar oss till prestationer som vi annars aldrig skulle drömma om. De får våra hjärnor att fungera bättre och förbättrar vår uthållighet. De får oss att tackla utmaningar som vi annars aldrig skulle ha funderat över. Kort sagt, de gör superhjältar av medarbetare.

Din organisation kanske inte sysslar med att rädda delfiner eller bota spädbarn från otäcka sjukdomar, men jag vågar lova att chanserna är goda att något i det ni gör är viktigt för någon annan. Någonstans i er verksamhet finns det högre värden. Och gör det inte det föreslår jag att ni inför ett.

Ingen vill vara värdelös.

Tid är inte pengar!

20160223_223022

Benjamin Franklin lär vara upphovsmannen till uttrycket ”tid är pengar” och det är såklart lätt att dras in i den föreställningen när det tycks som att vi överallt betalar för just tid. Alltifrån parkeringstid till reklamtid betalar vi gladeligen för, men när det kommer till arbete blir det inte lika enkelt. Till skillnad från parkeringsgaraget där jag betalar för tiden som jag vill ha min bil parkerad där, så betalar inte min arbetsgivare mig för tiden jag parkerar mig på arbetsplatsen. Åtminstone borde det inte vara så.

Jag känner nämligen inte till någon arbetsgivare som är intresserad av tid. Varken min tid eller någon annans. Istället är det det vi gör med tiden som räknas. Det vi faktiskt uträttar. Ibland är tid en förutsättning för att få tillräckligt mycket uträttat, men alltför ofta är sambandet tillräckligt svagt för att vara negligerbart.

Varför tycks då de flesta arbetsgivare vara så besatta av att kontrollera just tiden som medarbetarna tillbringar på arbetsplatsen?

Jag gissar att en del av svaret ligger i att tiden är det som är lätt att mäta, lätt att kontrollera och lätt att avtala om. En överenskommelse om att jag är skyldig min arbetsgivare 39,5 timmar i veckan, eller vad nu kollektivavtalet stipulerar, är tydlig och konkret. Ett löfte om en hundraprocentigt engagerad arbetsinsats på motsvarande tid vore kanske mer meningsfullt, men samtidigt helt omöjligt att mäta och att kontrollera.

Kan det vara så att genom att fokusera på huruvida medarbetarna har uppfyllt sina plikter genom att närvara på arbetsplatsen under tillräckligt många minuter, så flyttar vi också både ansvar och förväntan från en god arbetsinsats till god närvaro?

Som alla cyniska medarbetare får jag ju trots allt betalt för min tid. Inte för att bry mig. Inte för att lära mig, att utvecklas, ta ansvar, lösa problem eller göra professionella bedömningar. Arbetsgivaren får min tid, jag får min lön – alla är nöjda!

Tänk om det vore möjligt att flytta blickpunkten från timmar och minuter till målsättningar eller syftet med arbetet? Vad skulle hända om vi upphörde med att kontrollera arbetstiden?

Skulle arbetet avstanna helt eller skulle våra resultat rentav förbättras?

Vad tror du?

Arbetsmiljömysteriet – del 2

Sherlock och Watson 2

Utanför var himlen beckmörk och skenet från Sherlocks Iphone var det enda som lyste upp korridoren på Fredsgatan 8.

”Håll lampan, Watson!”, viskade Sherlock och räckte över mobilen.

Efter en knapp minut hördes ett distinkt klick från dörrlåset och Sherlock klev in utan att tveka.

”Vad gör vi på Annika Strandhälls kontor?”, sade Watson i dämpad ton. ”Jag trodde aldrig att jag skulle behöva göra inbrott på Socialdepartementet.”

”Du har kanske hört talas om regeringens nya initiativ mot arbetsrelaterad ohälsa?”

”Nej”, medgav Watson. ”Varför frågar du?”

Titta här då.”

”Fantastiskt! Var hittade du det här?”

”Det finns en ny grej som kallas interwebb, eller något liknande”, sade Sherlock utan att röra en min. ”Jag har upptäckt att det finns information där.”

Watson lyssnade knappt. ”Bättre arbetsmiljö”, läste han högt. ”Detta ser oförvanskat ut. Vågar jag gissa att vi hann hit före professor Moriarty?”

”Du skulle kunna gissa det, men då skulle du ha fel.”

Watson granskade åtgärdsprogrammet med kritisk blick. ”Det här ser ju bra ut. Jag begriper inte vad Moriarty skulle ha att vinna på detta.”

”Det är för att du tittar på det som är skrivet, käre Watson”, log Sherlock. ”Ibland säger det oskrivna mer.”

Watson höjde ögonbrynen.

”Notera det du finner under rubriken bättre arbetsmiljö enbart inbegriper traditionella åtgärder, som resursförstärkningar till skola och vård. Var någonstans står det att staten borde utgöra ett gott exempel? Att staten borde organisera sin verksamhet med utgångspunkt i de två senaste decenniernas landvinningar inom motivationspsykologi och positiv psykologi?”

”Inte ett ord om det.” Watson nickade långsamt som om han grubblade över innebörden i den saknade texten.

”Ett snabbt artikelsök på Self-Determination Theory skulle bland annat visa att en ökad grad av autonomi och samhörighet på arbetsplatser resulterar i starkare inre motivation, bättre prestation i kognitivt krävande arbetsuppgifter och en högre grad av välbefinnande – vilket skulle lösa både arbetsgivarnas problem med lågt engagemang i arbetet och regeringens dilemma med ökande sjuktal till följd av psykisk ohälsa.” Sherlock vankade med avmätta steg runt skrivbordet.

”Och för att veta precis vad de skulle behöva göra för att öka autonomin och samhörigheten skulle de förstås ringa till dig?”

”Tack för förtroendet, Watson, men nej.” Detektiven sjönk ned i socialförsäkringsministerns kontorsstol och lade upp fötterna på skrivbordskanten. ”Jag är inte expert på allt. De får ringa till Lövstigen Arbetslivskonsult.”

Höj prestationsförmågan – sluta tävla!

Cute-Couple-Holding-Hands-Wallpapers

I en artikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Närhet ger bästa vilan för hjärnan” beskriver Agneta Lagercrantz den amerikanske psykologiprofessorn James Coans forskning om hur hjärnan påverkas av att vi vistas tillsammans med människor som står oss nära. Det visar sig att närvaron av andra människor har en lugnande effekt på våra hjärnor. Särskilt stor blir den lugnande effekten om vi har sällskap av någon vi känner väl och litar på.

Det är lätt att inbilla sig att en mindre aktiv hjärna skulle vara något negativt på en arbetsplats där den förväntas utföra något produktivt, men i verkligheten gör detta att hjärnan kan hushålla med sina begränsade energiresurser och istället ger möjlighet att ägna mer kraft åt arbetsuppgifterna.

På samma sätt stjäl krav på impulskontroll (exempelvis att hela tiden behöva tänka på hur man ser ut eller vad man säger) värdefull energi från våra hjärnor och lämnar mindre kvar till uppgifter som kräver tankekraft.

Stödjande relationer kan till och med få oss att uppfatta utmaningar som mindre ansträngande än vad vi skulle ha tänkt om vi varit ensamma.

Särskilt intressant blir detta när jag tänker på hur många arbetsplatser det finns där arbetsgivare tror att tävling och konkurrens är något som stimulerar till produktivitet. Även på arbetsplatser som inte har en uttalad tro på intern konkurrens, men som ändå försöker motivera medarbetarna med individuella mål kommer detta bli ett problem eftersom det motverkar samhörigheten – och därmed också motivationen – i arbetslaget.

En lösning på detta problem är förstås att förlägga eventuella resultatmål på arbetslagsnivå, istället för på individnivå. På så vis kan man undvika samarbetsskadlig intern konkurrens, utan att överge målstyrningen.

Alltså, om de varor eller tjänster som just din verksamhet producerar kräver mer än en medarbetares bidrag för att kunna gå från ax till limpa så finns det ingen plats för konkurrens och tävling mellan enskilda medarbetare!

Vad sägs om att lägga hjärnenergin på något bättre än vaksamhet och impulskontroll?

För en bakgrund och mer om James Coans forskning om hur hjärnan reagerar på närhet länkar jag till hans TED-talk från 2013.

Tiger vs Lejon

Som småbarnsförälder håller man intellektet vid god vigör genom att regelbundet utsättas för utmanande frågeställningar som vem som skulle vinna i en kamp, tiger mot lejon?

Arbetslagens kungar
Arbetslagens kungar

För den oerfarne är det förstås lätt att fastna i ytliga resonemang om kroppsvikt, muskelstyrka eller aggressivitet och på sådana grunder förutspå tigern som vinnare. Men med lite out-of-the-box-tänkande ser vi snart att tigern inte kommer att ha en chans mot lejonet. Varför? Jo, av den enkla anledningen att lejonet är ett flockdjur medan tigern inte är det. En ensam tiger skulle sannolikt kunna besegra ett ensamt lejon, men mot en hel lejonflock skulle den inte ha skuggan av en chans.

Detta kan tyckas vara en självklar sanning, men i arbetslivet agerar vi, märkligt nog, ibland som om vi tror att ett antal tigrar automatiskt bildar en tigerflock bara för att vi placerar dem i samma rum.

När vi rekryterar letar vi efter tigeregenskaper: rätt utbildning och erfarenhet, hög begåvning och möjligen rätt typ av personlighet.
Vi skapar tävlingsinriktade tigermiljöer som premierar individuella prestationer. Vi ger feedback på individuella insatser och sätter lön efter hur väl tigeregenskaperna har manifesterat sig. Kort sagt, vi gör allt vi kan för att behandla våra medarbetare som just tigrar.

På vilket sätt är då detta ett problem? I arbetslivet, precis som i djurvärlden, får tio tigrar stryk av tio lejon. Men inte för att de skulle vara mindre kompetenta eller mindre begåvade, utan för att de saknar de egenskaper som i slutänden räknas. Det som räknas är resultatet för den samlade gruppen – inte utfallet för de enskilda gruppmedlemmarna.

Vad är det då som avgör hur väl gruppen kan prestera? I en artikel från 2010 beskriver forskare från MIT Center for Collective Intelligence hur olika arbetsgruppers prestationer uppvisat mycket svaga samband med begåvningsnivåerna hos de enskilda individer som ingick i grupperna. De starkaste sambanden med prestation fann de istället för faktorer som empatisk förmåga, hur jämnt gruppen fördelade samtalstiden inom sig samt andelen kvinnor i gruppen. (Med andra ord fann de att lejonen presterade bättre än tigrarna).

I sitt TED-talk från maj 2015 argumenterar Margaret Heffernan för en uppdatering av vår syn på samarbete, prestation och arbetsledning. Jag säger inte emot henne.

Hur mycket stress tål dina arbetsuppgifter?

Arbetar du med att klistra adresslappar på kuvert eller med att förpacka vetekakor? I så fall har jag goda nyheter till dig: dina arbetsuppgifter är bland de mest stresståliga i Sverige 2015.

Vad betyder då detta? Jo, i princip kan du befinna dig på gränsen till nervsammanbrott och ändå klara av att utföra ditt jobb på ett utmärkt sätt. Enkla, rutinartade och motoriska arbetsuppgifter som inte kräver någon större tankekraft är de som bäst kan utföras under hög stressbelastning.Gubbe 1

Värre är det för de stackare som har sysslor som kräver mer avancerade kognitiva förmågor så som planering, bedömning, problemlösning eller kreativitet. Här återfinner vi många av de vanligaste yrkena idag: alltifrån gymnasielärare och handläggare i offentlig sektor till dataingenjörer, arkitekter och chefer på alla nivåer.

1908 publicerade Robert Yerkes och John Dodson sina forskningsresultat som lade grunden för den så kallade Yerkes-Dodsonlagen eller Yerkes-Dodsons stress-prestationskurva.

 

Yerkes-Dodsonkurva

 

Enligt Yerkes-Dodsonlagen bidrar stress till att förbättra prestationen upp till en teoretisk nivå där en människa presterar optimalt. Vid ytterligare ökning av stressen försämras prestationen successivt för att till slut nå en punkt där prestationen i praktiken upphör.

Värt att notera är också att kurvan ser olika ut för olika typer av uppgifter där enkla, motoriska och väl inlärda uppgifter klarar avsevärt högre nivåer av stress innan de produktionsskadliga effekterna av stressen visar sig jämfört med mer komplexa uppgifter som kräver tankearbete.

Det tycks alltså som att ett sätt att förbättra produktiviteten i arbetsmiljöer med hög stress faktiskt skulle vara att minska stressen. Tänk om det bara fanns bra metoder för det!